jag tänker på dig, på våra minnen, på det du och jag en gång hade och delade. 
och jag låtar saknaden över dig ta över ännu en gång och jag låter tårarna fortsätta rinna.
jag tänker fortfarande på hur det kunde ha sätt ut om det inte blivit som det blivit, och det är ingenting du kan få mig att sluta tänka på. jag saknar dig så fruktansvärt mycket. men jag försöker åtminstone att dölja det, men jag orkar inte längre låtsas att allting är bra. för det är det inte, för mycket händer, för många tankar, för många problem, för många tankar om dig. kan inte någon bara vara så snäll och ta bort allting ur mig? för jag orkar inte bära på allting längre, det må inte synas men det känns och det är jobbigt. jag kommer aldrig att kunna fixa allting ensam, men jag måste. för det finns ingen i min omgivning som kan ta bort allting, utan jag måste klara det själv och jag lovar jag ska fixa det. annars kommer jag hamna på samma ställe som jag engång var för två månadersen. och dit vill jag aldrig mer hamna för jag har kämpat mig upp, har en bra bit kvar men jag kan klara det. har gjort det förut kan göra det igen, men denna gång är tuffare än förra gången.